sjuksyrrestina

Vi möttes upp i Kristianstad. Åt en glass och drack kaffe i Tivoliparken, lekte en stund på lekplatsen, för att sen fara hem. En familj på fyra. Så häftigt.

var vi i eftermiddag. Åkte inte hem förrän nio. Det var härligt att träffas på annat sätt än under kalas då man knappt hinner avsluta en mening.









Ni kanske undrar varför Malte har olika kläder på sig. Jag har alltså inte bytt för att det var kul utan han bajsade ner sig totalt under en amningssession. Fick bada honom då den senapsgula sörjan letat sig in i naveln. Rekordbajsning med andra ord.

Usch, jag blir så lat när jag är själv hemma. Så orkeslös. Sov själv med Malte i natt eftersom Jon är på turné denna veckan och Noel på landet. Ganska skönt att bara rå om mig själv och lille plutten. Idag har jag plockat vissna blad från min enorma blomma på balkongen. Det är typ det jag har gjort. Har ingen lust att göra någon mat, så tråkigt när man är själv. Det fick bli en halv mozzarella, en tomat, äggröra och en grov smörgås. En promenad med hunden har jag också tagit. Nu ligger Malte här i soffan och sover på mage. Sen är han vaken en stund, sen sover han igen. Det är mysigt att kunna ägna lite tid till honom. När vi är hela familjen hemma hamnar han lite i skymundan, verkligen en lillebror som bara får hänga på.
Imorgon kommer Sofia hit, en kollega från förra jobbet. Tänkte baka en kaka.
Fredag planeras grillning med fina vänner. Helgen är tom än så länge.

Jag sitter och tittar på Livet på BB på Kanal fem. Får tillbaka så mycket känslor och minnen. Vilken jäkla upplevelse det är att ha bakom sig alltså. Jag kan verkligen inte smälta det. Fy fan vad ont det gjorde och vad fruktansvärt det var under vissa delar av förlossningen men jag är så stolt och glad att jag har det med mig i mitt liv! Och jag önskar alla att få uppleva det! Under den värsta perioden av öppningsskedet kände jag givetvis inte så. Det var verkligen obeskrivligt hemskt. Men jag klarade det. Och tiden efter själva utdrivningen finns det verkligen inget som slår. Skulle vilja uppleva det hundra gånger om.
Det är verkligen en egen värld när man är där på förlossningen. Stämningen, smärtan, förväntningarna, rädslan, det dunkla ljuset, gemenskapen mellan barnmorskan, undersköterskan och de blivande föräldrarna. Jag kan inte förklara det. Man förstår nog om man upplevt det. Jag fascineras så av det nu när jag har två förlossningar bakom mig. Jag måste nog jobba med detta när jag blir stor. Tänk att få uppleva detta varje dag...och slippa smärtan då haha.
Det är många av mina närmsta som inte ännu har några barn. Tänk mina fina tjejer, att ni har detta framför er. Ni är nog rädda och ja, det är läskigt och det gör ont på ett konstigt, obeskrivligt sätt men ojojoj, det är ändå något av det största man kan göra här i livet. Jag ser så mycket fram emot att ni ska få uppleva detta otroliga.