sjuksyrrestina

Idag känner jag mig ensam. Idag vill jag bo i stan nära mina vänner. Idag vill jag bo där det hela tiden finns någon att träffa, ta en kaffe med, någon som själv bjuder in sig på middag. Idag vill jag inte bo långt från alla så att jag måste locka hit mina vänner. Idag vill jag inte bo här. Men det vill jag som tur är alla andra dagar. Jag trivs här och är lycklig. Vill egentligen inte ändra på en endaste liten sak. Fast just i denna stund känns det ensamt helt enkelt. Som att ingen vill ta sig hit. Och det känns som att jag inte har någon. (Jag vet ju, att det har jag men det kan kännas annorlunda inombords ibland bara och då måste det tyckas synd om lite grann).

men ändå får någon i vecka 15 veta att fostret dött i vecka 12. Och alla de där andra tragiska ödena. Sena som tidiga. Jag möter dessa människor varje dag och visst är det jobbigt. Idag var det tungt. Vi kramades och det kom några tårar. För hennes skull, för hans skull. För att jag har egna barn och för att känslorna ligger så nära till hands då. Men jag är glad att jag kanske för ett ögonblick kan göra någon skillnad, att någon ibland är glad att det var precis just jag som var där och tog om hand och stöttade.

Ibland slås jag av känslan att inte räcka till någonstans. Jag tycker samtidigt att jag lägger ner hela mig själv i alla delar av livet, främst barn, man och jobb men ändå finns känslan av att andra tycker att jag inte räcker till. Som ett dåligt samvete hos mig själv som jag ändå inte tycker att jag förtjänar då jag faktiskt försöker räcka till och göra mitt bästa.
Som häromdagen när jag gick tidigare från jobbet för att hinna till Noels vernissage på dagis. Jag jobbade verkligen undan på jobb och lämnade över saker som jag ändå inte kunde få gjort där och då utan som den som jobbar kväll ändå fått ta över. Trots detta kom en klump i magen när jag susade ner till omklädningsrummet för att hinna med tåget hem. Och Noel hade jag ju knappt träffat på nästan en vecka eftersom jag jobbat hela helgen och tagit en extratur. Sen kommer man hem och ser tvättberg, diskberg och leksaker överallt.
Hur orkar människor? Finns det verkligen de som har perfekta hem, barn som städar sina rum varje dag, som jobbar heltid och känner sig tillräckliga på alla plan? De kan inte vara många i alla fall. Men varför går man och kräver detta av sig själv?
Mina vänner känner jag verkligen att jag försummar. Det har jag gjort länge från och till. Men jag har verkligen knappt någon tid över. Det gör mig ledsen. Hur ska man hinna med allt? Nu i veckan jobbade jag fredag dag, lördag dag, söndag kväll. Måndagen var jag ledig, tisdagen fick jag gå in och jobba extra, sen onsdag dag, torsdag dag och fredag dag. På onsdagen kom jag dessutom på att jag bokat in mig på ett möte på kvällen så jag gick hemifrån halv sex igen och kom hem halv tio. Observera att jag går upp kl fem om morgnarna också.
Sen ska ju barnen tas om hand och allt fixas i hemmet. Hur hinner man med mer än det? Jag känner att jag försummar min familj om jag planerar in annat just för att jag spenderar den mesta tiden på jobbet annars.
Och ska det vara så här resten av livet?
Tur att man är lycklig i alla fall!

Vad är det med mig och påslakan?
Jag köpte nya på Ikea nu i helgen. Och jag har kommit på att jag tror att jag
blir lite lyckligare om jag har fina påsklakan som jag tycker om. Nu är det så att jag har inte så jättemånga som jag egentligen skulle vilja ha. Tänker ofta köpa när jag hittar några fina men så tänker jag att det är onödiga pengar. Man behöver ju inte hur många som helst. Egentligen inte mer än två-tre stycken. Rent tvätt-mässigt liksom.
Påslakan säger så mycket om en person. Lite som skor. De speglar ens person på något vis.

Jag sitter och tittar på Livet på BB på Kanal fem. Får tillbaka så mycket känslor och minnen. Vilken jäkla upplevelse det är att ha bakom sig alltså. Jag kan verkligen inte smälta det. Fy fan vad ont det gjorde och vad fruktansvärt det var under vissa delar av förlossningen men jag är så stolt och glad att jag har det med mig i mitt liv! Och jag önskar alla att få uppleva det! Under den värsta perioden av öppningsskedet kände jag givetvis inte så. Det var verkligen obeskrivligt hemskt. Men jag klarade det. Och tiden efter själva utdrivningen finns det verkligen inget som slår. Skulle vilja uppleva det hundra gånger om.
Det är verkligen en egen värld när man är där på förlossningen. Stämningen, smärtan, förväntningarna, rädslan, det dunkla ljuset, gemenskapen mellan barnmorskan, undersköterskan och de blivande föräldrarna. Jag kan inte förklara det. Man förstår nog om man upplevt det. Jag fascineras så av det nu när jag har två förlossningar bakom mig. Jag måste nog jobba med detta när jag blir stor. Tänk att få uppleva detta varje dag...och slippa smärtan då haha.
Det är många av mina närmsta som inte ännu har några barn. Tänk mina fina tjejer, att ni har detta framför er. Ni är nog rädda och ja, det är läskigt och det gör ont på ett konstigt, obeskrivligt sätt men ojojoj, det är ändå något av det största man kan göra här i livet. Jag ser så mycket fram emot att ni ska få uppleva detta otroliga.

Ibland kan man känna sig ensam trots att man har allt man vill ha. Man vill inte ändra på något och behöver inte göra något annorlunda, inte nu. Hur lyckliga vi än är, hur många vänner vi än har och hur än fantastisk ens partner är så är man ensam om sitt eget liv. Vissa dagar blir detta påtagligt. Som tur är är dessa dagar oftast få.

Ibland, ja ganska ofta faktiskt, upplever jag det som att jag fortfarande inte förstått att jag är gravid. Vi ska få ett barn till om en månad! Det är så overkligt. Mer overkligt än första gången. Då hängde man liksom på på ett annat sätt. Denna overklighet, efter fem år, ja det har gått fem år, krockar med att man av många ses som en luttrad omföderska. Hon kan ju det här, inget nytt, nu kommer det syskon, vad kul! Jag är på flera sätt livrädd som vilken liten tjej som helst som ska till att föda ut sitt första barn. Nu är det mitt andra. Men det känns overkligt. Och i vissa avseenden är jag räddare nu. Efter att ha läst runt lite har jag förstått att många mammor som väntar sitt andra barn känner precis som jag. Man får inte glömma bort oss. Vi är inte så luttrade som många tror. Vi är faktiskt också ganska rädda och nervösa och känner oss små och ensamma. Nu låter det som att vardagen präglas av denna upplevelse. Inte alls. Mestadels är livet härligt nu, fyllt av förväntan och dagdrömmar. Hur kommer han se ut? Vilken färg kommer han ha på håret, hur kommer tårna att se ut? Kommer han att vara lik Noel? Denna gången ska jag riktigt supa in sekunderna efter att han kommit ut, den där första stunden när man får träffa sitt barn som man oändligt många gånger undrat vem det kan vara. Att det redan från första sekund är bestämt är ofattbart.
Berättade jag att jag drömde att det kom ut en bebis med 30 tänder, varav det var hål i en. Han hade lite längre, ljust sprött hår, tätt sittande ögon och såg allmänt konstig ut. Han var en normal bebis i min dröm men jag kunde inte knyta an och det slutade med att jag och barnmorskan kom överens om att säga att barnet hade dött. Sjuk dröm. Men den fick mig också att längta enormt mycket till när lillen ska komma ut. Man vet ju om att man kommer att älska sitt barn, även om det ibland känns overkligt...tänk om jag inte tycker om bebisen? Efter att ha drömt detta förfärliga kände jag att ja, han kommer i alla fall inte ha 30 tänder och se ut som en förkrympt 8-åring. Han kommer att vara perfekt. Och jag ska njuta. Njuta.

Idag var jag äntligen på ultraljud. Det skulle varit i v 32 men pga förseningar blev det först nu i v 36. Lille parveln ligger lite under viktkurvan men ändå inom det normala. Beräknas väga 3000 g. Barnmorskan tyckte att han såg söt ut och skrattade när förtjust när hon visade hans hela överläpp och puttiga lilla näsa. Det tar jag som ett gott betyg. Nytt ultraljud om tre veckor för att kolla tillväxten. Jag hoppas den kommer strax innan dess.

Trots ett par deppiga dagar har jag fått bakat både rågbröd och valnötsbröd. Otroligt goda. Imorgon kommer fina mamma och vi ska gå på dyr cirkus i Teckomatorp efter grillning i trädgården.

Dagarna går, kvällarna går, helgerna går. Man hinner inte riktigt känna efter. Mycket tid går åt att fokusera på det som inte fungerar, det som stressar en, som håller tillbaka en. Man mår dåligt för det man inte hinner, det man inte orkar. Och så försöker man leta efter ljuspunkter man kan kämpa mot. Något roligt som ligger framför en som får en att ta sig igenom allt det där innan. Livet ja.
Så ibland kommer det över en hur lycklig man egentligen är. Visst finns det mycket som är jobbigt, saker man inte är nöjd med, situationer som hädanefter ska hanteras annorlunda men det är något visst med allt det där. Det gör allt lite spännande. Man lever ju hela tiden i ett förändringsarbete. Samtidigt som man är lycklig för att man är just precis där man är med den man är med och inget behöver vara annorlunda.

Hahaha, efter att ha sett Vänner på femman idag fick jag och Jon en lysande idé. Barbershopogram! Fatta vad roligt.
Det skulle kräva ett visst engagemang bara. Man hade ju behövt ett gäng på 30-40 personer som när som helst under dygnet skulle kunna rycka ut på uppdrag. Och så hade beställaren kunnat framföra det önskade budskapet och det barbershop-teamet som åtar sig uppdraget skriver då ihop en låt. Olika klädslar och teman, allt ska kunna erbjudas beroende på ändamålet. Hahaha.

Denna tanken började egentligen när jag och Jon träffades. Jag jobbade då extra i kassan på Malmborgs. En dag kom det in en man med rosor i famnen och frågade efter någon med mitt namn. Det var gulligt och kul men också lite hånigt inför kollegor och kunder haha. Vi skämtade sen, Jon och jag, om att han nästa gång skulle skicka en hel barbershopkör i röd -och vitrandiga kostymer. Hade varit så jädra skämmigt men fruktansvärt kul!

Någonstans är vi alla ensamma. Man kan ha vänner i mängder, man, barn, jobb med fina arbetskamrater men ändå har man ändå bara sig själv mitt i all gemenskap. Man är på något vis själv om sitt liv, sin lycka, sitt arbete och sin tillfredställelse och harmoni. Ibland blir detta alltför påtagligt. Som när man sitter själv på ett tåg på väg någonstans och har lite svårt att just då hitta sin mening. Hur kan man känna sig så ensam när man har så mycket omkring sig? Det kan till och med kännas som att det värker i hjärtat ibland. På ett nästan kvävande vis. Men det får en att tänka till lite. Tänka på saker om sig själv som annars svischar förbi bredvid vardagens alla ting. Kanske kommer man inte fram till så mycket just då men efter en tår som är nära hinner man ikapp sin vardag och lever vidare i det fina liv man faktiskt har.

Fy vad jag är glad åt vår dagmatte som går ut med Hilma fyra dagar i veckan. Hon är så himla mysig och man ser att hon är störtförtjust i Hilma. Idag var jag ju hemma och kom ner när hon steg på. Hilma blir helt galen av lycka och de gosar och har sig i typ fem minuter och hon bara skrattar åt Hilma. Sen tar hon henne på en promenad mellan en och två timmar, ibland med en annan hund som heter Falcon som Hilma fattat mycket tycke för! Sen får hon mat. Hon pysslar och donar med henne, tränar henne med godis och på att bli torkad med handduken efter promenaden som hon hatar. Det är så skönt att veta att Hilma har det så bra om dagarna. Kolla in så liten hon var i somras!

Vågar jag gå och lägga mig ikväll?

Så här olycklig kan Hilma vara när vi äter middag. Efter lite gnäll och gny ger hon upp och lägger sig som en säl men olyckliga ögon som att hon utsatts för det det största sveket någonsin.



Jon har något med sina strumpor. Jag vet inte vad det är men strumporna kan inte gilla hans fötter. På något vis gör fötternas form att alla strumpor ganska omgående får hål på antingen häl eller tår. Ikväll upptäckte jag det värsta någonsin. Vad vill denna stortå egentligen? Jag tycker det verkar som att den växer och bara blir större och större. Har ni sett något liknande? Både strumpan och skon liksom?