sjuksyrrestina

Någonstans är vi alla ensamma. Man kan ha vänner i mängder, man, barn, jobb med fina arbetskamrater men ändå har man ändå bara sig själv mitt i all gemenskap. Man är på något vis själv om sitt liv, sin lycka, sitt arbete och sin tillfredställelse och harmoni. Ibland blir detta alltför påtagligt. Som när man sitter själv på ett tåg på väg någonstans och har lite svårt att just då hitta sin mening. Hur kan man känna sig så ensam när man har så mycket omkring sig? Det kan till och med kännas som att det värker i hjärtat ibland. På ett nästan kvävande vis. Men det får en att tänka till lite. Tänka på saker om sig själv som annars svischar förbi bredvid vardagens alla ting. Kanske kommer man inte fram till så mycket just då men efter en tår som är nära hinner man ikapp sin vardag och lever vidare i det fina liv man faktiskt har.