För de allra allra flesta går det ju faktiskt bra

men ändå får någon i vecka 15 veta att fostret dött i vecka 12. Och alla de där andra tragiska ödena. Sena som tidiga. Jag möter dessa människor varje dag och visst är det jobbigt. Idag var det tungt. Vi kramades och det kom några tårar. För hennes skull, för hans skull. För att jag har egna barn och för att känslorna ligger så nära till hands då. Men jag är glad att jag kanske för ett ögonblick kan göra någon skillnad, att någon ibland är glad att det var precis just jag som var där och tog om hand och stöttade.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Usch. Jag orkar inte riktigt läsa sådant här. Men jag förstår att du vill dela med dig.



Fina killarna är övan. Det gick inte att kommentera på det inlägget.



Kram

2011-04-14 @ 21:57:29
URL: http://greiddnos.blogspot.com
Postat av: Josefin

Jag vet inte riktigt hur jag hittade din sida, men jag är glad att jag gjorde det :). Prenumererar nu på din sida på BlogLovin'!

2011-07-13 @ 00:25:06
URL: http://djurförsäkring.net

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0