sjuksyrrestina

Ibland slås jag av känslan att inte räcka till någonstans. Jag tycker samtidigt att jag lägger ner hela mig själv i alla delar av livet, främst barn, man och jobb men ändå finns känslan av att andra tycker att jag inte räcker till. Som ett dåligt samvete hos mig själv som jag ändå inte tycker att jag förtjänar då jag faktiskt försöker räcka till och göra mitt bästa.
Som häromdagen när jag gick tidigare från jobbet för att hinna till Noels vernissage på dagis. Jag jobbade verkligen undan på jobb och lämnade över saker som jag ändå inte kunde få gjort där och då utan som den som jobbar kväll ändå fått ta över. Trots detta kom en klump i magen när jag susade ner till omklädningsrummet för att hinna med tåget hem. Och Noel hade jag ju knappt träffat på nästan en vecka eftersom jag jobbat hela helgen och tagit en extratur. Sen kommer man hem och ser tvättberg, diskberg och leksaker överallt.
Hur orkar människor? Finns det verkligen de som har perfekta hem, barn som städar sina rum varje dag, som jobbar heltid och känner sig tillräckliga på alla plan? De kan inte vara många i alla fall. Men varför går man och kräver detta av sig själv?
Mina vänner känner jag verkligen att jag försummar. Det har jag gjort länge från och till. Men jag har verkligen knappt någon tid över. Det gör mig ledsen. Hur ska man hinna med allt? Nu i veckan jobbade jag fredag dag, lördag dag, söndag kväll. Måndagen var jag ledig, tisdagen fick jag gå in och jobba extra, sen onsdag dag, torsdag dag och fredag dag. På onsdagen kom jag dessutom på att jag bokat in mig på ett möte på kvällen så jag gick hemifrån halv sex igen och kom hem halv tio. Observera att jag går upp kl fem om morgnarna också.
Sen ska ju barnen tas om hand och allt fixas i hemmet. Hur hinner man med mer än det? Jag känner att jag försummar min familj om jag planerar in annat just för att jag spenderar den mesta tiden på jobbet annars.
Och ska det vara så här resten av livet?
Tur att man är lycklig i alla fall!