Hur får ni livet att gå ihop?
Som häromdagen när jag gick tidigare från jobbet för att hinna till Noels vernissage på dagis. Jag jobbade verkligen undan på jobb och lämnade över saker som jag ändå inte kunde få gjort där och då utan som den som jobbar kväll ändå fått ta över. Trots detta kom en klump i magen när jag susade ner till omklädningsrummet för att hinna med tåget hem. Och Noel hade jag ju knappt träffat på nästan en vecka eftersom jag jobbat hela helgen och tagit en extratur. Sen kommer man hem och ser tvättberg, diskberg och leksaker överallt.
Hur orkar människor? Finns det verkligen de som har perfekta hem, barn som städar sina rum varje dag, som jobbar heltid och känner sig tillräckliga på alla plan? De kan inte vara många i alla fall. Men varför går man och kräver detta av sig själv?
Mina vänner känner jag verkligen att jag försummar. Det har jag gjort länge från och till. Men jag har verkligen knappt någon tid över. Det gör mig ledsen. Hur ska man hinna med allt? Nu i veckan jobbade jag fredag dag, lördag dag, söndag kväll. Måndagen var jag ledig, tisdagen fick jag gå in och jobba extra, sen onsdag dag, torsdag dag och fredag dag. På onsdagen kom jag dessutom på att jag bokat in mig på ett möte på kvällen så jag gick hemifrån halv sex igen och kom hem halv tio. Observera att jag går upp kl fem om morgnarna också.
Sen ska ju barnen tas om hand och allt fixas i hemmet. Hur hinner man med mer än det? Jag känner att jag försummar min familj om jag planerar in annat just för att jag spenderar den mesta tiden på jobbet annars.
Och ska det vara så här resten av livet?
Tur att man är lycklig i alla fall!
Åh finaste lilla Krix! Precis sånt som jag ofta funderar på. Så skönt att även du har dessa tankar... Jag och John diskuterar ofta just detta med hur mycket tid man förväntas spendera på jobbet - ska det verkligen vara så här? Och varför accepterar alla det? För att kunna köpa massa grejer!? Vi fortsätter diskussionen imorgon på Brogatan!
Finaste vännen, inte ska du ha dåligt samvete! Vet att det är en sak att säga, en annan att leva upp till det men faktum är nog att det helt enkelt är så det är. Jag har precis tillbringat kvällen med ett gäng småbarnsföräldrar och de är samtliga överens om att vardagen under småbarnsåren är jävligt tuffa, inte särskilt roliga, minst av allt glamorösa och framförallt barn, hem och jobb tar helt enkelt all tid. Det säger ju sig själv att du inte har tid för annat än jobb och familj nu, du har två barn, hus och hem som ska skötas. Det är INGEN förutom du själv som förväntar sig att du ska ha tid att tillbringa en massa tid med oss vänner, eller baka cupcakes eller måla om korgar eller nått annat. Vi förstår, även om vi inte är på samma kapitel i livet. Det du ska göra nu är att hitta ljusglimtarna, det där som får dig att orka. Ett leende från Malte, en pratstund med Noel, ett glas vin med Jon eller med Karoline, ett fotbad. Du har helt klart ett par tuffa år framför dig men inget hjälper av att ha dåligt samvete för att man inte räcker till. Ingen räcker för allt det där du räknade upp. De som säger eller kanske bloggar motsatsen ljuger. Hundra procent. Du räcker! Och vi finns kvar när du orkar och hinner. Stor kram fina du
Finaste vännen, inte ska du ha dåligt samvete! Vet att det är en sak att säga, en annan att leva upp till det men faktum är nog att det helt enkelt är så det är. Jag har precis tillbringat kvällen med ett gäng småbarnsföräldrar och de är samtliga överens om att vardagen under småbarnsåren är jävligt tuffa, inte särskilt roliga, minst av allt glamorösa och framförallt barn, hem och jobb tar helt enkelt all tid. Det säger ju sig själv att du inte har tid för annat än jobb och familj nu, du har två barn, hus och hem som ska skötas. Det är INGEN förutom du själv som förväntar sig att du ska ha tid att tillbringa en massa tid med oss vänner, eller baka cupcakes eller måla om korgar eller nått annat. Vi förstår, även om vi inte är på samma kapitel i livet. Det du ska göra nu är att hitta ljusglimtarna, det där som får dig att orka. Ett leende från Malte, en pratstund med Noel, ett glas vin med Jon eller med Karoline, ett fotbad. Du har helt klart ett par tuffa år framför dig men inget hjälper av att ha dåligt samvete för att man inte räcker till. Ingen räcker för allt det där du räknade upp. De som säger eller kanske bloggar motsatsen ljuger. Hundra procent. Du räcker! Och vi finns kvar när du orkar och hinner. Stor kram fina du
Det där är nog ett problem som de flesta föräldrar har. Man kan inte vara överallt men man gör sitt bästa och det är bra nog. Att ha egentid är viktikt, det gör att man orkar i vardagen!
Du är bra som du är!!!kram
Jag undrar mest om du är klar med mattan du höll på att knyta/knyppla till Magnus? Den vita med guldtråd... Du lovade ju att göra en grön till min hall sen. Jag tycker att du hinner med massor :)
puss min kära
