Lite midsommar
Här kommer i alla fall några bilder från midsommar i Värestorp. Imorgon åker vi till landet.
Första dagen hemma
Förlossningen
17 juni Två veckor före beräknad förlossningsdag.
3.40 Vaknade av att den där slemproppen släppte. Gick ner och lade mig i soffan med hunden. Hade lite sammandragningar då och då. Tyckte de var lite annorlunda i karaktären men annars inget konstigt. Men visst kändes det pirrigt. Jag var ganska rädd faktiskt. Visste ju att det kunde sätta igång så här men att det också skulle kunna dröja ett par veckor.
Åkte ändå in till Lund som planerat och lunchade med Emelie och köpte smink och planerade inför bröllopet. Vi kom hem hit vid 15-tiden.
18.00 Vi åt middag med Erik som anslöt. Under middagen hade jag några sammandragningar som kändes lite mer. Sa ingenting, tyckte det var skönt att hålla det för mig själv. Och smärtsamma var de inte. Men annorlunda.
18.55 Jon och Noel skulle lägga sig. Jag var på väg upp för att säga godnatt men stannade till i hallen då magen än en gång spände sig och jag stannade upp för att det skulle försvinna. Då helt plötsligt knastrar det till och vattnet fullkomligt splashar ut på hallgolvet. Ja, det var som i en film. Emelie och Erik engagerade sig och hämtade tandborste och handduk och jag ringde förlossningen.
19.30 Framme på förlossningen. Värkarna kom nu med 4 minuters mellanrum och var smärtsamma men överkomliga. Blev undersökt 20.20 ungefär. Var öppen 3-4 cm till min stora besvikelse. Det behöver dock inte betyda något. Det kan gå snabbt och långsamt. Från 0 till 3 cm kan det ta en hel dag, för mig gick det ju på ingen tid alls. Intensiteten i värkarna tilltog och jag började andas lustgas. Man blir helt besatt av den. Den hjälper ju inte precis men känns ändå skön att använda och men super in allt man kan från den där masken för att förhoppningsvis få det lite lättare.
22.30 Blev undersökt igen. Nu öppen 5 cm. Fullständigt knäckt. Ska detta ta lång tid? Det började bli riktigt jävligt nu. Och det blev bara värre. Jag tror att mellan kvart i elva och kvart över kanske, så var det verkligen alldeles förfärligt. Jag blev illamående av lustgasen, fick sitta på toaletten och spy och bajsa på samma gång. På toppen av det extrema värkar utan ordentlig paus emellan. Det var nog det som var värst. Att jag inte fick vila mellan värkarna. Smärtan försvann aldrig riktigt och jag kände mig så snuvad på den pausen. Jag var nu i upplösningstillstånd. Krävde annan smärtlindring. Epidural ville jag egentligen inte ha men övervägde starkt att strunta i detta, jag stod verkligen inte ut. Medan jag försökte fundera vad jag skulle göra med smärtorna och smärtlindring tog jag mig igenom några hemska värkar till. Helt plötslig kände jag ett enormt tryck bakåt, jag bara skrek "jag måste baaajsaaaaa" hahaha. Det måste ha låtit hur kul som helst.
Blev då undersökt igen, klockan kan väl ha varit 23.15. Var då nästan helt fullt öppen. Blev nog väldigt förvånad själv, lättad och glad mitt i all smärta. Det var nu dags att krysta. Till skillnad från Noel kändes allt så tydligt nu. Jag var så borta då och kände inga krystvärkar och inget som stod och tryckte. Nu kände jag riktigt när huvudet var på väg ut. Det var jätteläskigt. Barnmorskan sa "Kristina, det är när det gör som allra ondast som du ska trycka på och krysta allt vad du kan, var inte rädd". Jag var livrädd. Men efter några försök så stannade huvudet kvar där nere vid öppningen och jag kunde riktigt känna att jag med egen kraft tryckte ut min lille son. Efter det kom kroppen ut och hela min fantastiske son fick hälsa på mig för första gången. 23.41 stod klockan på. Denna stund, mötet med vårt andra barn var enorm.
Smärtan bara försvann och lugnet infann sig. Jag klarade det. Det är över. Men det är nu det börjar.
Malte vägde 2990 g och var 49 cm lång. Världens finaste, så klart.
Lite bilder!
100602
Ibland, ja ganska ofta faktiskt, upplever jag det som att jag fortfarande inte förstått att jag är gravid. Vi ska få ett barn till om en månad! Det är så overkligt. Mer overkligt än första gången. Då hängde man liksom på på ett annat sätt. Denna overklighet, efter fem år, ja det har gått fem år, krockar med att man av många ses som en luttrad omföderska. Hon kan ju det här, inget nytt, nu kommer det syskon, vad kul! Jag är på flera sätt livrädd som vilken liten tjej som helst som ska till att föda ut sitt första barn. Nu är det mitt andra. Men det känns overkligt. Och i vissa avseenden är jag räddare nu. Efter att ha läst runt lite har jag förstått att många mammor som väntar sitt andra barn känner precis som jag. Man får inte glömma bort oss. Vi är inte så luttrade som många tror. Vi är faktiskt också ganska rädda och nervösa och känner oss små och ensamma. Nu låter det som att vardagen präglas av denna upplevelse. Inte alls. Mestadels är livet härligt nu, fyllt av förväntan och dagdrömmar. Hur kommer han se ut? Vilken färg kommer han ha på håret, hur kommer tårna att se ut? Kommer han att vara lik Noel? Denna gången ska jag riktigt supa in sekunderna efter att han kommit ut, den där första stunden när man får träffa sitt barn som man oändligt många gånger undrat vem det kan vara. Att det redan från första sekund är bestämt är ofattbart.
Berättade jag att jag drömde att det kom ut en bebis med 30 tänder, varav det var hål i en. Han hade lite längre, ljust sprött hår, tätt sittande ögon och såg allmänt konstig ut. Han var en normal bebis i min dröm men jag kunde inte knyta an och det slutade med att jag och barnmorskan kom överens om att säga att barnet hade dött. Sjuk dröm. Men den fick mig också att längta enormt mycket till när lillen ska komma ut. Man vet ju om att man kommer att älska sitt barn, även om det ibland känns overkligt...tänk om jag inte tycker om bebisen? Efter att ha drömt detta förfärliga kände jag att ja, han kommer i alla fall inte ha 30 tänder och se ut som en förkrympt 8-åring. Han kommer att vara perfekt. Och jag ska njuta. Njuta.
Idag var jag äntligen på ultraljud. Det skulle varit i v 32 men pga förseningar blev det först nu i v 36. Lille parveln ligger lite under viktkurvan men ändå inom det normala. Beräknas väga 3000 g. Barnmorskan tyckte att han såg söt ut och skrattade när förtjust när hon visade hans hela överläpp och puttiga lilla näsa. Det tar jag som ett gott betyg. Nytt ultraljud om tre veckor för att kolla tillväxten. Jag hoppas den kommer strax innan dess.
Trots ett par deppiga dagar har jag fått bakat både rågbröd och valnötsbröd. Otroligt goda. Imorgon kommer fina mamma och vi ska gå på dyr cirkus i Teckomatorp efter grillning i trädgården.
