100602

Ibland kan man känna sig ensam trots att man har allt man vill ha. Man vill inte ändra på något och behöver inte göra något annorlunda, inte nu. Hur lyckliga vi än är, hur många vänner vi än har och hur än fantastisk ens partner är så är man ensam om sitt eget liv. Vissa dagar blir detta påtagligt. Som tur är är dessa dagar oftast få.

Ibland, ja ganska ofta faktiskt, upplever jag det som att jag fortfarande inte förstått att jag är gravid. Vi ska få ett barn till om en månad! Det är så overkligt. Mer overkligt än första gången. Då hängde man liksom på på ett annat sätt. Denna overklighet, efter fem år, ja det har gått fem år, krockar med att man av många ses som en luttrad omföderska. Hon kan ju det här, inget nytt, nu kommer det syskon, vad kul! Jag är på flera sätt livrädd som vilken liten tjej som helst som ska till att föda ut sitt första barn. Nu är det mitt andra. Men det känns overkligt. Och i vissa avseenden är jag räddare nu. Efter att ha läst runt lite har jag förstått att många mammor som väntar sitt andra barn känner precis som jag. Man får inte glömma bort oss. Vi är inte så luttrade som många tror. Vi är faktiskt också ganska rädda och nervösa och känner oss små och ensamma. Nu låter det som att vardagen präglas av denna upplevelse. Inte alls. Mestadels är livet härligt nu, fyllt av förväntan och dagdrömmar. Hur kommer han se ut? Vilken färg kommer han ha på håret, hur kommer tårna att se ut? Kommer han att vara lik Noel? Denna gången ska jag riktigt supa in sekunderna efter att han kommit ut, den där första stunden när man får träffa sitt barn som man oändligt många gånger undrat vem det kan vara. Att det redan från första sekund är bestämt är ofattbart.
Berättade jag att jag drömde att det kom ut en bebis med 30 tänder, varav det var hål i en. Han hade lite längre, ljust sprött hår, tätt sittande ögon och såg allmänt konstig ut. Han var en normal bebis i min dröm men jag kunde inte knyta an och det slutade med att jag och barnmorskan kom överens om att säga att barnet hade dött. Sjuk dröm. Men den fick mig också att längta enormt mycket till när lillen ska komma ut. Man vet ju om att man kommer att älska sitt barn, även om det ibland känns overkligt...tänk om jag inte tycker om bebisen? Efter att ha drömt detta förfärliga kände jag att ja, han kommer i alla fall inte ha 30 tänder och se ut som en förkrympt 8-åring. Han kommer att vara perfekt. Och jag ska njuta. Njuta.

Idag var jag äntligen på ultraljud. Det skulle varit i v 32 men pga förseningar blev det först nu i v 36. Lille parveln ligger lite under viktkurvan men ändå inom det normala. Beräknas väga 3000 g. Barnmorskan tyckte att han såg söt ut och skrattade när förtjust när hon visade hans hela överläpp och puttiga lilla näsa. Det tar jag som ett gott betyg. Nytt ultraljud om tre veckor för att kolla tillväxten. Jag hoppas den kommer strax innan dess.

Trots ett par deppiga dagar har jag fått bakat både rågbröd och valnötsbröd. Otroligt goda. Imorgon kommer fina mamma och vi ska gå på dyr cirkus i Teckomatorp efter grillning i trädgården.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0