sjuksyrrestina

Helt perfekt får det aldrig bli. Tror inte att det är svaret. Då längtar man inte efter något, ser inte fram emot något, strävar inte efter att förändra och förbättra sina svagheter och sen behöver man väl de där jobbiga stunderna för att verkligen kunna uppskatta de bästa.

Idag fick jag i alla fall reda på att fått jobbet som jag nu gått och trånat efter i en vecka. Halkade av en slump in på en intervju på en avdelning i Lund som jag länge sneglat på och drömt mig bort till. En av mina närmsta under utbildningen jobbar där och efter rekommendation så satt jag där helt plötsligt och berättade om mig själv, mina styrkor och svagheter, och försökte visa mig från min allra bästa sida. "Vi hör av oss torsdag eller fredag nästa vecka". En veckas väntan. Det kan vara kort tid men också en halv evighet. Torsdagen var telefonen tyst. Så typiskt. Man tror ju att de kommer att höra av sig då. Men nej. Fredag, idag, halv två ringer hon. Skyddat nummer.
-Hej! Är det så att du fortfarande är intresserad av att jobba hos oss?
-Ja...det vill jag verkligen jättegärna.
-Jamen, då tycker jag att du ska göra det!

Våren är nu säkrad. Jag börjar nu jobba på en avdelning med fina Johanna och jag ser så mycket fram emot att få blåsa liv i vår vänskap igen och nu även som kollegor. Kan man få det bättre?
Sen är det ju så att det viktigaste är egentligen att framtiden är säkrad. Jon hade redan begärt föräldraledigt nästa termin. Hade varit lite jobbigt om jag hade stått utan jobb och han med föräldrapenning. Detta har stressat oss en del de senaste veckorna...
Nu ska jag försöka njuta av dessa sista veckor som mammaledig med min fina Malte. Kanske är det sista gången jag gör detta. Känns lite konstigt. Den 9 januari åker vi till Teneriffa. Jag har redan resfeber. Den 17 januari börjar jag jobba.
Weeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!