sjuksyrrestina

Idag är det säsongens sista Desperate Housewives. Jag och Jon ska äta överbliven citronkaktussorbet medan vännerna mina bakar och äter mat. Tråkigt att jag inte kan vara med så ofta längre men det här blir också mysigt.

Denna eftermiddagen var lite halvt kaotiskt fast det gick ganska bra ändå. Att jag fick ett barn och att det just var Noel är verkligen det bästa som har hänt mig. Allt som oftast är det underbart men stundtals får man verkligen känna att man lever. Denna eftermiddagen som så många andra kan inte likna någon av mina vänners eftermiddagar. De har så klart andra saker som stressar dem och som är jobbiga men det här placeras ändå i sitt eget lilla fack. Efter arbetsdagen går man hem med sig själv och sina bestyr. Min eftermiddag är liksom som en helt ny del av dagen där man måste ha samma energi som man hade på morgonen när man satte sig framför datorn och påbörjade dagens sysslor.

Hämtade en övertrött unge kl fem, kämpade som en tok genom att locka, skoja, säga till på skarpen, tvinga, lugna, för att få på Noel overall och skor. Cykla hem i regn under eftermiddagskonversation om diverse saker. Hem, släppa ut hunden, sätta på pyttipanna, krismat för idag, steka ägg, duka. Detta medan Noel busar runt i halva huset. Röja undan lite snabbt i köket, jaga Noel och locka honom att duscha istället för att bada. In till teven, kamma håret, slänga ner lite smutstvätt i tvättkorgen, hämta pottan, tandborsten medan Noel äter en pepparkaka till Bolibompa. Borsta tänderna, på med pyjamas, slå vad om att det kommer eller inte kommer kiss i pottan för att han ska sätta sig. Det kom kiss, jag vann.
Äntligen på med datorn och det känns som att jag hållt andan från det att jag öppnade dörren till dagis.
Det är så klart inte den här känslan jag har varje dag men att hämta fem och vara ensam kan vara lite smått stressigt.
De flesta andra dagar kommer jag hem kl fem till dukat bord och sen hjälps vi åt med allt som ska göras.