En fot i den ena stöveln och en i den andra.

Ena stunden känner jag mig peppad. Tänker, det här ska jag nog klara. Bara ta det lugnt, det handlar sällan om sekunder. Du hinner tänka, fråga, fundera och vänta på effekt av en åtgärd. Ha respekt och ha nära till teorin så den kopplas till praktiken och var inte rädd för att fråga och be om hjälp. Det löser sig detta. Andra stunder tänker jag, hur fan vågar de släppa ut lilla mig att ta hand om en svårt sjuk patient med akutlungödem? Jag kan inte detta, känner mig fullständigt tom. Jag kan ofta svaret på första frågan men aldrig på följdfrågorna. De där läskiga varför-frågorna som egentligen är det som spelar den viktigaste rollen. Nä, de är svåra och jobbiga. Då vill jag hellre hoppa av och jobba i en butik eller läsa till make-upartist. Känns som att det kanske hade passat bättre.
Ojojoj, hur ska detta gå?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0