sjuksyrrestina

Idag var en bra dag. Berättade jag att jag klarade min tenta? Min stora enorma tenta som ägde rum för 3 ½ vecka sedan. Fick reda på i fredags att jag fått godkänt. Fullt tillräckligt för mig. Bara jag slipper omtenta är jag glad. VG kan man också få, det är max. Men när man kommer ut är det ingen som ser vilka betyg man har så det spelar liksom ingen roll för den delen. Sen är man ju i och för sig en person som ändå tycker att det känns lite roligare att få VG än G. Jag har fått VG på några tentor och den roligaste att få tillbaka var den där jag hade ett fel. ETT?! Underbart.
Idag hämtade jag ut den här tentan i receptionen och ser att jag ligger på 79 poäng. Gränsen för VG var 82. Det kändes bra och bekräftade att jag pluggat flitigt! När jag sen räknade ihop poängen hade de räknat fel så jag hade egentligen 81. Nu började det bli lite jobbigt. Dessutom var där ett par frågor som jag hade velat ifrågasätta rättningen men det skulle jag gjort igår på genomgången, idag var det försent. Jaja, struntsamma, men 81 ska jag väl ändå ha! Så jag gick upp till ansvariga lärare och berättade läget. Då sa de att jag ändå kom upp till VG för gränsen var ändrad pga ändrad maxpoäng! Tjooohoooo, VG!!! Detta gjorde min eftermiddag.

Efter detta trevliga besked begav jag mig till Svalöv för cellprov. Trevlig barnmorska. Sen föll det lite när hon avslutade med: "Ja, du kommer att få hem ett brev om 3-6 veckor, oavsett vad provet visar. Om det är cellförändringar, förstadium till cancer, eller CANCER, för det är ju faktiskt det vi letar efter, kommer du att få medskickat en remiss direkt till Landskrona! Tack, hej då!" Jaha, tack så mycket då. Kändes som att hon förberedde mig på något konstigt vis. Det var ju inte konstigt hon sa egentligen. Jag vet ju precis vad det är de gör och detta är ju något de flesta kvinnor gör regelbundet men det blev så tydligt på något vis. Att detta besöket skulle kunna vara ett av alla många besök som försvinner i minnet efter ett lugnande besked, eller en början på en förfärlig resa med reskamraten cervixcancer. Så går det inte att tänka, jag vet. Detta är väl heller inget som genomsyrar min dag men tanken slår en ju. Det är lite som att ha ett förhållande och hela tiden oroa sig för att killen ska göra slut. Allt är bra, så bra...men tänk om han inte är kär i mig längre. Tänk om han börjar tvivla? Tänk om han har börjat tröttna? Tänker man så hela tiden njuter man ju inte. Kanske slutar han älska mig en dag men har jag under hela tiden fram till den dagen levt i rädslan och tron att det håller på att hända är ju den tiden helt meningslös! Då är det bättre att njuta av det man faktiskt har tills motsatsen är bevisad. Så det är väl så man får tänka.
Sen fick jag en broschyr om bröstcancer och hur man känner igenom sina bröst. Jag är väl inte jätteflitig på detta men det görs väl ibland. Fast visst är det svårt att känna? Där är ju lite olika knölar. Som råd i broschyren stod det att när man undersöker sina bröst ska man inte leta efter något annorlunda utan lära känna dem med de knölar som finns och sedan kunna upptäcka om det sker någon förändring från det normala. Då börjar jag tänka. Tänk om när jag börjar undersöka och känner igenom och lär mig att det jag känner är normalt...hur vet jag att det är normalt? Tänk om den knölen, eller den knölen, är något jag borde söka för? Usch nej, man får sluta tänka så där dumt.
Jag ska gå efter min strategi, pojkvännen, njut av den tid du lever i tills motsatsen är bevisad!