sjuksyrrestina

Igår var det helt galet. Jag somnade i soffan framför tv:n. Jon skulle in och duscha. Hilma stod och skällde på nedanvåningen och Jon fick kasta sig ur duschen och springa ner till henne. Då vaknade jag och gjorde mig pilsnabbt iordning för att kunna behålla den där sköna somniga känslan. Men det går ju aldrig eller hur? Väl i säng med en känsla av besvikelse och en uns av mild ångest försökte jag bli sådär skönt trött igen. Jon lägger Hilma i sin korg bredvid sängen, som annars alltid går som en dans. Men inte ikväll! Nej. Hon skulle hoppa, busa, skälla och hålla på. Jon morrar tillbaks och stämningen blir allt mer stirrig och jag allt piggare och måttligt irriterad. Sen upptäcker Jon en stor fästing på hennes hals. Jaha, ner och hämta fästinggrejen. Tror ni det går? Nej, jag måste hjälpa till och hålla. Nu är jag helt vaken. Jon går ner och läser där nere så Hilma får lugna ner sig. Jag letar efter något att läsa. Förgäves. Irriterad hämtar jag datorn och surfar en stund innan jag bestämmer mig för att försöka sova. Så gick det med den tidiga sänggången. Har man inte problem skaffar man sig dem, eller hur är det man säger?

Nu sitter jag på jobbet och kämpar mig igenom näst sista dagen med en kopp kaffe. Längtar till morgonfikan så jag får äta lite frukost som jag prioriterade bort imorse, som jag så ofta gör. Inte bra. Men jag kan inte hålla mig till lunch. Det går aldrig. Istället går det en massa pengar när jag först köper en kaffe på tåget och sen en fralla lite senare.
Längtar till i eftermiddag, god mat och gos med min älskade son.